Press

Heli Hiltunen From the series The words continued to carry their voice (epitaphs), 2020
Heli Hiltunen From the series The words continued to carry their voice (epitaphs), 2020
Juhana Moisander Pied Piper, 2020 (still).
Juhana Moisander Pied Piper, 2020 (still).
Press ReleaseFISvEn
download as pdf

HELI HILTUNEN
Luojan kiitos saan kohta melankoliani valmiiksi
29.10.–22.11.2020
                                                               

 

Heli Hiltusen (s.1960) näyttelyn teokset rakentavat reittejä menneen ja nykyisyyden välille. Ne toimivat vihjeinä katsojalle reitittämällä eräänlaista kartastoa ja tarjoamalla suuntia katsomiselle. Reitistä syntyvä totuus ei ole ehdoton, vaan siitä voi olla eri mieltä ja sen kanssa voi keskustella. Näyttelyn nimi Luojan kiitos saan kohta melankoliani valmiiksi on lause näytelmäkirjailijan Georg Büchnerin näytelmästä Leonce ja Lena vuodelta 1836 (suom. Eeva-Liisa Manner).

Näyttelyn laajin kokonaisuus sisältää 17 dioista vedostettua, kukka-aiheista teosta. Diojen englanninkielinen, taikalyhtyyn viittaava sana Magic Lantern Slides on kiehtova. Heli Hiltusen teoksissa kehyslaseihin serigrafialla painetut arkiset lauseet kohtaavat haaveita täynnä olevat kukka-aiheet. Hiltusen käyttämien materiaalien, kuten ostoslistojen, kirjeiden ja valokuvien, käsittely on oleellinen osa teosten sisältöä. Löydetyt materiaalit muistuttavat ajasta, joka kulkee omilla rattaillaan. Jäljelle jääneet fragmentit ja sanat järjestäytyvätuudelleen: toisen käsissä, uudessa elämässä. Vuosien saatossa sanat saattavat hävitä, unohtua tai järjestäytyä uusiksi kerroksiksi.

Puu materiaalina kulkee läpi näyttelyn teosten. Öljymaalauksissa on havaittavissa oksia, reittejä, jotka voisivat olla puussa elävien tuholaisten tekemiä. Puun avulla voi mitata aikaa. Se voimistuu kasvaessaan hontelosta rungosta, paksuksi tukkipuuksi. Kollaasissa Tiedon portaat oleva rintamamiestalo on myös rakennettu puusta. Valokuvassa ei ole ihmisiä, mutta siinä voi nähdä merkkejä sekä ihmisten läsnä- että poissaolosta. Joku on rakentanut talon ja asunut siinä. Talo on joskus täyttynyt elämästä ja muuttunut hylätyksi näyttämöksi. Jäljelle ovat jääneet tikapuut, lapio ja ämpäri. Hiltunen on tehnyt kollaasista oman arkistonsa. Kuistin kaide on verhoiltu palkkakuiteilla. Lasin alle on säilötty dokumentteja, jotka kertovat elämästä ja siihen liittyvistä kohtaloista. Toiveikkuutta herättää piirustus, jossa linnut lentävät taivaalla ja niitä kohti kurottavat kukat.

Valokuvaparin Pohjoinen ja Eteläinen pallonpuolisko matonkuteista kerityt pallot viittaavat arkisiin toimiin. Mustina sykkyröinä ne loistavat pimeydessä niissä olevien valkoisten pisteidensä ansiosta. Voiko pisteiden nähdä muodostavan tähtikarttoja?

Hiltusen teokset tutkivat ihmisen mikrohistoriaa ja sitä, mitä meistä jää jäljelle. Jäljelle jäänyt materiaali saa myös pohtimaan, mitä aiemmin eläneistä ihmisistä lopulta tiesi. Käsiala ja oikeinkirjoitus saattavat paljastaa asioita esimerkiksi ajasta, jossa kirjoittaja eli, mutta ehkä myös hänen kohtalostaan ja yhteiskunnallisesta asemastaan. Vaikka sanat olisivat läheisten, jälkikäteen (ihmisen kuoltua) luettuina ne tuntuvat tuttuudessaankin uudella tavalla vierailta. Ihmiset ovat läsnä Hiltusen hienovaraisissa teoksissa, mutta he eivät esiinny niissä kasvoillaan. Puut talon ympärillä jatkavat kasvuaan. Oksat tihentyvät ja maisema muuttuu. Talon omistajuus on vaihtunut, mutta ajan muodostamat kerrokset elävät yhä.

Heli Hiltunen (s. 1960) valmistui Kuvataideakatemiasta vuonna 1990 ja on siitä lähtien pitänyt yksityisnäyttelyitä ja osallistunut yhteisnäyttelyihin niin kotimaassa kuin ulkomaillakin. Hänen teoksiaan on lukuisissa suomalaisissa ja pohjoismaisissa kokoelmissa mm. Kiasmassa, HAMissa, Saastamoisen ja Wihurin säätiöiden kokoelmissa, Niemistö-kokoelmassa sekä Sara Hildénin taidemuseossa.

Heli Hiltunen on saanut Ars Fennica -palkinnon vuonna 2001.

– Ulla-Maija Pitkänen

 

ANHAVA UNDERGROUND:
JUHANA MOISANDER
Pied Piper
29.10.– 22.11.2020

 

Juhana Moisanders (f. 1977) verk Pied Piper är den avlutande delen i trilogin Ethology of a Man. Huvudpersonen är en man som fokuserar på att spela på sina instrument och med gester ber betraktaren att stanna kvar och tolka hans inre värld. Hans ensamhet är något lamslående, men samtidigt berörande.

Som titeln antyder refererar verket till den kända tyska folksagan, men där sagans flöjtspelare och råttfångare i staden Hameln är klädd i grann harlekindräkt bär Moisanders Pied Piper grå och formell kostym.

Pied Pipers instrument, en blockflöjt – som i detta växer ut ur näsan – och en luta, är typiska för barocken. Musiken i verket är en modifierad version av barockkompositören Sylvius Leopold Weiss’ chaconne. Weiss var känd som en mycket skicklig lutspelare.Barockens typiska frodighet och storvulenhet har i Moisanders händer reducerats till ett minimum, men den dramatiska atmosfären är fortfarande förnimbar.

Gestalten uttrycker sina känslor med instrumenten. Med musikens hjälp bearbetar han sitt eget lidande, men utan att lyckas skaka av sig underhållarens roll. Blockflöjtsnäsan växer inte som på Pinocchio. Den här spelemannen tycks kunna hantera den situation han råkat i.Hans underdåniga uppsyn i kombination med den nedåtriktade blicken antyder ånger och ruelse. Långsamt, nästan oförmärkt, börjar han röra sig bakåt, musiken blir vanställd och han lyfter sina armar. Vad händer sedan? Pied Piper har fastnat i en ond cirkel av självbedrägeri. Vår tids speleman har fortfarande två sidor: hjälpsamhet och svek. Vi har inte kommit långt från folksagan om råttfångaren i Hameln.

Juhana Moisander är bosatt och verksam i Högfors. Han är konstmagister från Konstindustriella högskolan 2007. Moisanders verk har visats på talrika inhemska och internationella utställningar. Hans föregående verk i serien Ethology of a Man visades ifjol på EMMA – Esbo moderna konstmuseum och på bildkonstveckorna i Mänttä. Moisanders verk är representerade i bl.a. Helsingfors stads konstmuseum HAM:s, EMMA – Esbo moderna konstmuseums och Jenni och Antti Wihuris stiftelses samlingar. I våras färdigställde Moisander det offentliga verket Justitia i tingshuset i Villmanstrand. Verket var beställt av statens konstverkskommission.

– Ulla-Maija Pitkänen

 

download as pdf

HELI HILTUNEN
Gudskelov får jag strax min melankoli färdig
29.10–22.11.2020

 

Heli Hiltunens (f. 1960) utställningsverk bygger förbindelselänkar mellan det förflutna och nuet. Genom att rita ett slags ruttkarta och ge förslag till vartåt blicken ska riktas fungerar de som tips åt betraktaren. Den sanning som då uppstår är inte absolut; avvikande åsikter accepteras och allt kan diskuteras. Utställningens titel Gudskelov får jag strax min melankoli färdig är en mening ur dramatikern Georg Büchners pjäs Leonce och Lena från 1836.

Utställningens mest omfattande verk innehåller sjutton avtryck av diabilder med blomstermotiv. Diabildernas engelska term är fascinerande med sin magiska anspelning: Magic Lantern Slides. I Heli Hiltunens inramade verk möter vardagliga meningar i form av serigrafitryck på glas de ymniga blomstermotiven som tycks fulla av drömmar. Hiltunens behandling av de olika materialen – inköpslistor, brev och fotografier – är en viktig del av verken. De upphittade materialen minner om tiden som går för eget maskineri.Efterlämnade fragment och ord omorganiseras: i någon annans händer, i ett nytt liv. Med tiden kan ord försvinna, falla i glömska eller omorganiseras till nya skikt.

Trä som material går igen i alla verk. På oljemålningarna kan man upptäcka grenar, gångar som kunde vara gjorda av skadedjur som lever i trädet. Med trädets hjälp kan vi mäta tid. Trädet får mer kraft allteftersom det växer till sig från en ranglig planta till ett tjockt timmerträd. Också frontmannahuset i collaget Tiedon portaat (Kunskapens trappa) är byggt i trä. Inga människor syns på fotografiet, men nog spår av människors när- och frånvaro. Någon har byggt huset och bebott det. Någon gång har huset varit fullt av liv och sedan förvandlas till en övergiven scen. Kvar finns bara en stege, en spade och ett ämbar. Av collaget har Hiltunen gjort ett eget arkiv.Verandaräcket är draperat med lönekvitton. Under glasskivan syns bevarade dokument som berättar om levt liv och levnadsöden. En teckning med fåglar som flyger och blommor som sträcker sig mot dem är hoppingivande.

I fotoparet Nordliga och Sydliga hemisfär väcker de två kloten gjorda av mattrasor associationer till vardagssysslor. Som svarta nystan lyser de i mörkret tack vare sina vita punkter. Kan punkterna tolkas som stjärnkartor?

Hiltunens verk utforskar människans mikrohistoria och vad vi lämnar efter oss. De efterlämnade tingen väcker också tankar kring vad vi egentligen visste om dem som levde tidigare. Handstil och rättskrivning kan ge upplysningar exempelvis om den tid någon levde i, men kanske också om skrivarens öde och samhällsställning. Även ord skrivna av närstående känns, då de läses i efterhand och den som en gång höll i pennan gått bort, främmande på ett nytt sätt. I Hiltunens finstämda verk är människorna närvarande, men deras ansikten ser vi inte. Träden runt huset fortsätter att växa. Grenverken förtätas, landskapet förändras. Huset har ny ägare, men tidigare tidsskikt lever kvar.

Heli Hiltunen (f. 1960) utexaminerades från Bildkonstakademin 1990 och har sedan dess hållit separatutställningar och deltagit i grupputställningar både i Finland och utomlands. Hennes verk ingår i talrika inhemska och nordiska samlingar, bl.a. Kiasmas, HAM:s, Saastamoinen stiftelsens, Wihuris stiftelses, Niemistös samt Sara Hildéns konstmuseums samlingar. Hiltunen tilldelades Ars Fennicapriset 2001.

– Ulla-Maija Pitkänen

 

ANHAVA UNDERGROUND:
JUHANA MOISANDER
Pied Piper
29.10 – 22.11.2020

 

Juhana Moisanders (f. 1977) verk Pied Piper är den avlutande delen i trilogin Ethology of a Man. Huvudpersonen är en man som fokuserar på att spela på sina instrument och med gester ber betraktaren att stanna kvar och tolka hans inre värld. Hans ensamhet är något lamslående, men samtidigt berörande.

Som titeln antyder refererar verket till den kända tyska folksagan, men där sagans flöjtspelare och råttfångare i staden Hameln är klädd i grann harlekindräkt bär Moisanders Pied Piper grå och formell kostym.

Pied Pipers instrument, en blockflöjt – som i detta växer ut ur näsan – och en luta, är typiska för barocken. Musiken i verket är en modifierad version av barockkompositören Sylvius Leopold Weiss’ chaconne. Weiss var känd som en mycket skicklig lutspelare.Barockens typiska frodighet och storvulenhet har i Moisanders händer reducerats till ett minimum, men den dramatiska atmosfären är fortfarande förnimbar.

Gestalten uttrycker sina känslor med instrumenten. Med musikens hjälp bearbetar han sitt eget lidande, men utan att lyckas skaka av sig underhållarens roll. Blockflöjtsnäsan växer inte som på Pinocchio. Den här spelemannen tycks kunna hantera den situation han råkat i.Hans underdåniga uppsyn i kombination med den nedåtriktade blicken antyder ånger och ruelse. Långsamt, nästan oförmärkt, börjar han röra sig bakåt, musiken blir vanställd och han lyfter sina armar. Vad händer sedan? Pied Piper har fastnat i en ond cirkel av självbedrägeri. Vår tids speleman har fortfarande två sidor: hjälpsamhet och svek. Vi har inte kommit långt från folksagan om råttfångaren i Hameln.

Juhana Moisander är bosatt och verksam i Högfors. Han är konstmagister från Konstindustriella högskolan 2007. Moisanders verk har visats på talrika inhemska och internationella utställningar. Hans föregående verk i serien Ethology of a Man visades ifjol på EMMA – Esbo moderna konstmuseum och på bildkonstveckorna i Mänttä. Moisanders verk är representerade i bl.a. Helsingfors stads konstmuseum HAM:s, EMMA – Esbo moderna konstmuseums och Jenni och Antti Wihuris stiftelses samlingar. I våras färdigställde Moisander det offentliga verket Justitia i tingshuset i Villmanstrand. Verket var beställt av statens konstverkskommission.

– Ulla-Maija Pitkänen

 

download as pdf

HELI HILTUNEN
Thank God, I’m Beginning to Be Delivered of My Melancholy
29 October – 22 November 2020

 

Heli Hiltunen’s (b. 1960) works create pathways between the present and the future. They provide clues to the audience by forming routes in a kind of map, and by offering perspectives for a closer look. The truth that emerges from one route is not unconditional; rather, you can disagree and engage in dialogue with it. The name of the exhibition, Thank God, I’m Beginning to Be Delivered of My Melancholy, is a quote from the play Leonce and Lena by playwright Georg Büchner from 1836.

The most thematically unified series in the exhibition comprises 17 works with floral motifs. The works have been printed from slides, which in the early days of slide projectors were captivatingly called Magic Lantern slides. In Heli Hiltunen’s works, everyday phrases are screen-printed inside a frame, where they are joined with floral motifs replete with dreams. The materials used by Hiltunen include shopping lists, letters, and photographs, for example, and the way she employs them forms an essential part of the content of her works. The found materials remind you of time, which keeps going at its own pace. The fragments and words that are left behind are rearranged: in the hands of others, in a new life. Words may become lost over the years, they may be forgotten, or they may be organised into new layers.

Using trees and wood as materials remains a common theme throughout the exhibited works. In Hiltunen’s oil paintings, you can see branches, pathways which could have been formed by pests living in the tree. It is also possible to use trees to measure time. As the tree grows, its delicate frame is transformed into a thick trunk. Hiltunen’s collage Tiedon portaat (‘The Steps of Knowledge’) portrays a Finnish type-planned veteran’s house, which is also made of wood. The house was once full of life, but now it has turned into a forlorn scene. All that remains is a ladder, a shovel, and a bucket. Hiltunen has made the collage into her own personal archive. The veranda rail is covered in payslips. Underneath the glass, there are documents casting light on people’s lives and their fates. There is also an uplifting drawing, where flowers reach up to the birds flying in the sky.

Balls coiled from old rug weft allude to everyday chores in the pair of photographs The Northern and Southern Hemisphere. Although the balls are black, tightly-wound knots, they are marked with white spots that make them shine in the dark. Could it be that the spots form star charts?

Hiltunen’s works investigate people’s micro-histories and examine what will be left of us after we are gone. The remaining material also inspires you to think about what you ultimately knew of those who are no longer with us. Their handwriting and spelling can reveal something about the time in which they lived, but maybe also something about their fate and social standing. Even if the words were written by someone close to you, they may, in all their familiarity, seem peculiarly strange in retrospect (when the person has passed on). Hiltunen’s works are very discreet, and while people are present in them, they never show their faces. The trees continue to grow by the house. The branches become thicker, and the scenery changes. The house has a new owner, but the temporal layers live on.

Heli Hiltunen (b. 1960) graduated from the Academy of Fine Arts in 1990. She has since organised several solo exhibitions and participated in group exhibitions both in Finland and abroad. Her works are included in several Finnish and Nordic collections, such as the Museum of Contemporary Art Kiasma, the Helsinki Art Museum (HAM), Saastamoinen Foundation’s Art Collection, the Wihuri Art Collection, the Niemistö Collection, and Sara Hildén Art Museum. Heli Hiltunen received the Ars Fennica Award in 2001.

– Ulla-Maija Pitkänen

 

ANHAVA UNDERGROUND:
JUHANA MOISANDER
Pied Piper
29 October – 22 November 2020

 

Pied Piper is the final part of Juhana Moisander’s (b.1977) Ethology of a Man, a trilogy examining human behaviour. The main character of the work is a man immersed in playing music, who gestures the viewer to stay still and try to analyse his internal world. The loneliness exuding from the character is somewhat dispiriting, but it is also impressive.

The name of the work alludes to a German folktale. However, while the Pied Piper of Hamelin was clad in cheerful-looking clothes with vibrant colours, the Pied Piper in Moisander’s work is dressed in a rather formal grey suit.

The Pied Piper’s instruments, a recorder, which grows out of his nose, and a lute, point back to the Baroque period. The music for the work has been modified from Baroque composer Sylvius Leopold Weiss’s chaconne. Weiss achieved particular fame as a highly skilled lute player. In his work, Moisander has stripped the exuberance and grandeur characteristic of the Baroque period to a minimum, but the dramatic undercurrents can still be felt.

The character expresses his emotions by playing the lute and the recorder, which is attached to his face in place of his nose. However, this recorder-nose does not grow in length like Pinocchio’s did. The musician in Pied Piper seems to be in control of the situation in which he finds himself. The subdued form and downward-cast eyes indicate remorse. Slowly, almost imperceptibly, the character starts to move backwards, the music becomes distorted, and his hands rise up. What will happen next? The Pied Piper has become trapped in a cycle of self-deception. The present-day Pied Piper continues to embody two opposing traits: a helpful inclination coupled with a deceitful personality. Indeed, the modern times have not progressed far from the days of the Hamelin folktale.

Juhana Moisander lives and works in Karkkila. He completed his Master of Arts degree at the University of Art and Design Helsinki in 2007. Moisander’s works have been presented in several domestic and international exhibitions. The first two parts of the Ethology of a Man series were presented at the Espoo Museum of Modern Art (EMMA), and the Mänttä Art Festival in 2019. Moisander’s works are included in several collections, such as the Helsinki City Art Museum’s (HAM) collection, the collection of the Espoo Museum of Modern Art (EMMA), and Jenni and Antti Wihuri Foundation Collection. In the spring of 2020, Moisander completed a public work, Justitia, commissioned by the State Art Commission, for the new courthouse in Lappeenranta.

– Ulla-Maija Pitkänen